Manligt och kvinnligt i 1900-talets litteratur!

Hur ser de olika könsrollerna ut hos författare på 1900-talet? Ja, det verkar bero på om man läser en manlig eller en kvinnlig författare. Deras fokus ligger på helt olika nivåer. För att kunna förstå deras författarskap så måste man börja med att titta på deras bakgrund.

Ernest Hemingway började sin författarkarriär som journalist och som sådan
befann han sig gärna i händelsernas centrum. Han hade deltagit i kriget som
frivillig ambulansförare och tyckte om att vara där det smällde. Han var även
en inbiten jägare och djuphavsfiskare och hans macho leverne speglar sig i hans
skrivande och de erfarenheter han skaffade sig som ung använder han sig av i
sina böcker.

I Farväl till vapnen, som handlar om Hemingways äventyr under kriget, skildrar
han en ambulansförare som ser döden i vitögat men som överlever och får uppleva
någon slags lycka när han förälskar sig i en sköterska. Här ligger berättelsen
helt på det manliga perspektivet och kvinnan dyker upp i form av en ängel på
dödsbädden. I hans roman Att ha och inte ha, som handlar om en smugglare utan
ideal, står kvinnan vid sidan av och tittar hjälplöst på medans hennes man
hamnar på allt djupare vatten. Först när han ligger döende, ensam i sin båt,
inser han det misstag han gjort men då är det redan för sent.

Jag läste Hemingways Edens lustgård och i den boken ligger fokus fortfarande
på mannen men kvinnan har fått mer än en biroll. Den handlar om det nygifta
paret David och Catherine som på sin smekmånad bestämmer sig för en solsemester
till södra Frankrike. David är författare och har precis skrivit klart en bok.
Efter ett tag börjar det klia i Davids skrivarfingrar och detta gör Catherine
väldigt avundsjuk. Hon klamrar sig fast vid tanken om David och sin passion och
försöker desperat hålla dem båda kvar i den men det hela går förlorat som
champagnebubblorna i det stora antal flaskor som de förtär.

I denna bok har kvinnan fått en större roll än vanligt i Hemingways böcker
men samtidigt så har han gjort henne mörkare och mer komplex än mannen. David
är nästan mjäkig och inte alls så macho som männen i Hemingways andra böcker.
Men hans kvinnosyn märks då han kallar kvinnan för flickan i boken fastän de är
jämngamla och så kallar David sin fru för Devil.

Moa Martinson å sin sida växte upp i en värld där männen mestadels var
frånvarande. Fadern var okänd och modern flyttade familjen mellan staden och
livet på landsbygden där hon kunde få arbete. Moa började jobba tidigt som piga
och på restaurang. Hon gifte sig vid 20 års ålder och vid 28 var hon änka och
fembarnsmor. I hennes böcker är kvinnan i fokus och man får uppleva den hårda
verklighet dessa kvinnor ställdes inför. Karlarna befann sig mestadels på annan
ort eller var ute och söp.

Moa skrev två sorters romaner, dels de självbiografiska och dels de
historiska men i centrum står alltid den förtryckta kvinnan. Hon utsätts för än
det ena och än det andra. Det är allt från misshandel till svält men konstigt
nog klarar de sig alltid och övervinner det mesta. I trilogin om Mia – Mor
gifter sig, Kyrkbröllop och Kungens rosor – behandlar hon sin egen uppväxt. Här
finns inga krusiduller eller spel för galleriet utan hon skildrar verkligheten
rakt av.

När man jämför dessa båda författare så ser man verkligen hur de har två helt olika synsätt i sina böcker. Detta beror självklart på att det handlar om två helt olika författartyper.  Den ene med fokus på mannen och den andre med fokus på kvinnan. Men man ser även likheter och det är att båda drar erfarenheter från sina bakgrunder i sina författarskap. Det spelar i mina ögon inte sådan stor roll vart fokuset ligger på utan det som betyder något är om man kan utnyttja sina erfarenheter som människa.

August Strindberg – en essä!

August Strindberg – denna katt bland hermeliner, slupen bland ekorna, ananasen bland krusbären, ett moln på den på blå himlen. Kort sagt, Sveriges mest lysande litterära himlakropp.

När man tittar på hans litteratur så undgår det väl ingen att han ej räds använda orden. Som författare skriver han inte bara böcker, han diktar prosa, han använder sina penslar,  han plitar ner dramer som en besatt, han använder alla sinnen när han präntar ned sina ord och han lämnar ingen oberörd. Han använder sig av egna erfarenheter när han skriver och om han ej haft ett så brokigt liv kanske vi ej haft så mycket av honom att läsa.

Hans första bok Röda rummet speglar hans tid i Stockholm efter universitetstiden. Han hade skrivit några noveller och pjäsen Mäster Olof som refuserats av både Svenska Akademien och Dramaten efter att han skickat in den till en författartävling. Titeln anspelar på det Röda rummet på Berns där olika slags samhällskritiker samlades för att konversera, debattera och att dricka. Den som hade pengar bjöd resten av gänget!

Innan Röda rummet kom ut blev han nästan försatt i konkurs men i och med den stora framgång som kom med boken kunde han fortsätta skriva. Han tog itu med det ärofyllda svenska konungaarvet  och slet det i stycken. Det fogliga folket fick sig också en känga. Dessa historiska noveller samlade han i Svenska öden och äventyr. Efter detta beslöt sig Strindberg för att visa sin kunskap genom att ge ut en diktsamling. Dikter kom ut 1883 och här fortsätter han att häckla makten samtidigt som han bryter mot det traditionella inom lyriken. Han gav sig på allt och alla.

Innan diktsamlingen hunnit komma ut hade Strindberg fått nog av Sverige och flyttade utomlands i självvald exil. Förutom att vara i konflikt med hela kultureliten I Sverige började det också knaka i fogarna på hans äktenskap. Det märks i novellsamlingen Giftas som beskriver samspelet mellan man och kvinna. Här tycker Strindberg att kvinnan skall underfoga sig mannen och detta gör honom till kvinnorörelsens värsta fiende.

När det gäller dramatikern Strindberg så var han enormt produktiv och producerade dramer om de stora kungarna i sina historiska dramer såsom Sten Sture, Gustav Vasa och Gustav III för att nämna några. I hans samtidsdramer, såsom Fadren och Fröken Julie,  speglar han människans inre konflikter och i sina lyriska dramer, bland dem Ett drömspel sammanfattar han sitt eget liv.

Fröken Julie handlar om adelsdamen som på midsommarnatten förför sin fars betjänt. Dagen efter hinner samvetet ikapp dem och de slits mellan hopp och förtvivlan. En själakamp mellan dem uppstår som speglar klasskampen mellan de båda samtidigt som det också är en kamp mellan man och kvinna.

Detta var ett urval av Strindbergs verk och liv. Som synes är det ett väldigt brett spektrum och i hans författarskap finns något för alla. Att denne man ej fick ett Nobelpris förvånar men då måste man ju komma ihåg att ingen annan rört upp så mycket grus i kulturlandskapet Sverige.

Hjalmar Söderberg – Pälsen – en analys

Novellen handlar om den utfattige doktor Henck, hans fru, hans vän häradshövding John Richardt och deras inbördes förhållande. I centrum står en päls. Händelsen utspelar sig i Stockholm runt sekelskiftet.

På julaftons eftermiddag är doktor Henck på väg till sin gode vän häradshövdingen för att låna pengar, han råkar bli omkullkörd av en släde och hans överrock blir förstörd. När han kommer till Richardt får han inte bara låna pengar utan även dennes päls så att han klarar sig hem. Detta får doktor Henck att känna sig överlycklig tills han kommer hem och hans fru tar emot honom, i tron att det är John som kommer.

Doktor Henck mår inte särskilt bra, varken ekonomiskt eller till hälsan men han har sin vackra hustru och tre barn. Hans hustru har dock börjat visa missnöje i äktenskapet, troligtvis för att doktorn ej går ihop ekonomiskt. På grund av detta har hon börjat en relation med Richardt som hon varit förtjust i innan äktenskapet med doktorn. Om detta får vi en första aning när doktorn går hem i den lånade pälsen och han känner sig bättre till mods än på länge. Han filosoferar om betydelsen av en päls och Söderberg skriver.

“Min hustru har varit kall och ovänlig mot mig på senare tider. Hon skulle säkert börja älska mig på nytt, om jag kunde förtjäna mera pengar och om jag vore iklädd päls. Det har förefallit mig , som om hon tyckte mera om John, sedan han skaffade päls, än hon gjorde förut.”

Novellen är helt skriven enligt den dramaturgiska modellen och det motiv som behandlas är förbjuden kärlek. Söderberg har även använt sig av så kallade planteringar i det att han antyder på ett antal ställen i novellen vad som kommer att hända.

1984 – från bok till film, en jämförelse!

Att se en film efter att ha läst boken har jag inte tyckt om sedan jag i min ungdom såg Rasmus på luffen efter att ha läst boken med samma namn av Astrid Lindgren. Filmerna tappar så mycket av känslan och man sitter där och jämför varenda scen med  de scener man byggt upp i sin fantasi och märker att den egna fantasin inte stämmer överens med regissörens bild. Sedan blir man så djävla förbannad när man upptäcker att det finns scener i boken som hoppats över eller ändrats till oigenkännlighet. Men för den goda sakens skull (och för att kursen kräver det) så gjorde jag ett nytt försök.

Jag såg filmen 1984, regisserad av Michael Radford gjord på boken med samma namn av George Orwell. Boken utkom 1949 och handlar om ett framtida samhälle år 1984.  Efter ett omfattande världskrig har hela jorden delats i tre olika totalitära stater där befolkningen styrs med järnhand. Deras devis är: Storebror ser dig. Vi får följa Winston Smith och hans väg från obetydlig partikamrat till statens fiende Nr 1. Denna grundhandling följer filmen väl.

När man sedan ska jämföra rent scenmässigt från bok till film så är det en del saker som har utelämnats. Till exempel så vandrar Winston omkring en del i prolernas kaverter i boken och av detta synes inte mycket. På en av dessa vandringar går han in i en pub och börjar prata med en gammal gubbe om dennes minnen. Allt det gamla var ju dåligt enligt Storebror och måste bort. Av detta syns ingenting i filmen. När Winston sedan blir hembjuden till O’Brien för att få den nya ordboken har han med sig Julia i boken men i filmen är inte Julia med.

Ordboken Winston får med sig av O’Brien i filmen får man inte veta mycket om. Man får endast veta att bokens författare, Goldstein, är en av partiets värsta fiender men man får ingen bakgrund. I boken får man läsa ett par kapitel i den bok som Goldstein skrivit och som berättar hela filosofin bakom partiet.

Jag tycker att den apokalyptiska stämning som finns i boken tappas bort i filmen. Den mörka helhetskänslan finns inte där men det beror till mycken del att de tankar och känslor som Winston har försvinner. Om det beror på regissören eller på mig som tittare kan ju ifrågasättas? Jag kanske hade en förutfattad mening innan jag satte mig ner och tittade!

Litteraturen nu och då!

När 1800-talet gick mot sitt slut och litteraturen formades av realister och naturalister fanns en gemensam nämnare. Närapå allt som skrevs skildrade det vardagliga livet ur den vanliga människans ögon. Allting skulle vara så realistiskt som möjligt och man ådrog sig inte ens att försöka sätta de styrande på plats. Detta är fallet i de tre författare som jag valt att titta på idag.

Jag ska börja med att titta på Charles Dickens, en författare vars verk fortfarande lockar läsare. Hans första roman var ett beställningsarbete för ett månadsmagasin. Till en början  gick det så där med försäljningen men ryktet spred sig och Pickwickklubben blev den största försäljningssuccen genom tiderna. Hans lycka var gjord och han bestämde sig för att använda sin talang som författare för att försöka påverka den tidens regerande för att genomföra förändringar i samhället. Hans bok Oliver Twist behandlar fattiga barns situation och Nicholas Nickleby tar upp den hårda attityd som fanns på privata internatskolor.

Nästa författare heter Emile Zola och han var ännu mer samhällskritisk och hans popularitet gjorde att det han skrev om gjorde ringar på vattnet långt ut i Europa. Han kallade sig skämtsamt vetenskapsman i det att han såg sina romanfigurer som tankeexperiment. Hans första bok, Therese Raquin, var en sådan där han drev sina huvudpersoner till vansinne genom livets motgångar. Han skrev även en krönika över en fiktiv familj, släkten Rougon-Macquart, där varje volym skildrade en enskild individ. Totalt blev det 20 böcker. En av dessa böcker är Den stora gruvstrejken där han skildrar arbetarklassen som tänkande individer som försöker sätta de ledande på plats med en strejk.

Den tredje författaren som jag valt att lägga fokus på är ryssen Fjodor Dostojevskij. Hans skribentkarriär börjar som samhällskritiker men efter en skenavrättning och en tid i Sibiriens korrektionsläger ändrar han bana och blir en ivrig anhängare av både stat och kyrka. Detta visar sig i hans roman Brott och straff där studenten Raskolnikov mördar en pantlånerska för att klara livhanken men plågad av sitt samvete börjar han bearbeta livets tunga frågor. Med sin bok bröderna Karamazov visar Dostojevski ännu tydligare vilken sida han står på då de två bröder som boken handlar om har helt olika syn på livet. Här visar han att fromhet är den rätta vägen.

Av dessa tre personerna skulle jag helst bjuda Emile Zola på en kopp kaffe, eller kanske ett glas absinth, och få honom att berätta hur hans liv bland impressionistmålarna påverkade hans böcker. Hans orädsla att föra fram sina ståndpunkter i alla lägen gör också för en intressant konversation och jag är verkligen imponerad av hans sätt att i ett öppet brev kritisera den sittande presidenten.

Kan man då se något av dessa författare i dagens texter? Ja, helt klart är ju att Jan Guillo i sin bok Ondskan hämtar inspiration från Charles Dickens’s Nicholas Nickleby fastän han säger att det är hans egna erfarenheter. Men jag tycker inte det är så konstigt egentligen för hur många av dåtidens författare använde inte de gamla grekernas sinnebilder och symboler? Det gör ju t. ex. Emile Zola i många av sina böcker. Betyder det då att alla ideer är upptagna och inget nytt kommer ut? Ja, nog verkar det så allt ibland…

A Serious man – en recension!

Den film jag sett är A Serious Man av bröderna Joel och Ethan Coen, en svart komedi som speglar en mans resa från den trygga värld han känner till en tillvaro utan framtid.

Filmen handlar om professor Larry Gopnik som lever ett till ytan normalt liv med fru, barn och sin inneboende bror någonstans i USA på 60-talet. En dag kommer hans fru och berättar att hon träffat en annan och detta blir den förlösande proppen som gör att hela Larrys värld faller ihop. Han försöker desperat att hitta en lösning till sina problem men vad han än gör så blir situationen bara värre.

Filmen börjar med en liten anekdot om judisk mystik och hela berättelsen är kryddad med judiska lagar och seder. Larry som är matematik och fysik professor går mera på sin vetenskapliga bakgrund men när hans logiska tänkande inte hjälper ser han det som händer som tecken från gud och försöker få hjälp av stadens rabbis.

Som vanligt när bröderna Coen gör film så är det fokus på den lilla människans sökande efter de stora frågorna i tillvaron och svaren, ja de kanske är närmre än du tror. De bygger upp stämningen med ett maffigt musikval och filmscener som är så konstgjorda men ändå så pass naturtrogna att man tror på dem.

Jag är en stor fan av dessa båda filmskapare och tycker att alla deras filmer är riktigt sevärda. I och med att de stora livsfrågorna tas upp på ett mer eller mindre skämtsamt sätt så går man från filmen som en erfarenhet rikare.

Är jag en upplysningsmänniska eller en romantiker?

När jag som ung man försökte hitta mina fötter så fann jag poesi istället. Det var små bevingade ord som lyfte mig fram och förgyllde min vardag och det var främst två diktare som fångade mitt intresse; Robert Burns och lord Byron. Dessa två fick mig att längta efter svunna tiders känslor och i ett tafatt försök fattar jag pannan och tar mina första stapplande steg i den skrivna diktens värld.

När jag sedan läser om Edward Young och hans klassiska fråga så är det den fråga som jag omedvetet försökt att besvara när jag något senare begav mig av på min resa. Som ung ville jag inte dö som en kopia utan jag ville verkligen hitta min själ och samtidigt försöka ta reda på vad det är som den själ(v) vill. Jag drömde mig iväg från min verklighet och ville komma ut i världen och på det viset även upptäcka mig själv. Känslan av ett liv fyllt av liv var det som drev mig vidare. 

Att stöta på William Blake’s  första rader till Auguries of Innocence var som att träffa på en kär gammal vän. ” To see a world in a grain of sand and a heaven in a wildflower” har varit min hjälp på åtskilliga resor både på den inre och den yttre vägen och med dessa ledord till hjälp tycktes jag komma den där lilla extra biten på väg. 

Romanen jag bestämde mig för att läsa var Goethe’s Den unge Werthers lidanden och jag är delvis glad att jag ej läste den i unga dar. Jag känner så väl igen mig hos Werther, både den Werther som uppfylldes av en känsla av eufori när han lekte med barnen och hans känsla av hopplöshet efter den första stora förälskelsen, och även om jag ej tog till en pistol så kändes livet så mörkt ett tag att tankarna fanns där. Weltschmertz var min smärta (fast det visste jag inte då) och  känslorna var verkliga för mig. Att läsa om att unga redan då försökte efterlikna sina förebilder är både intressant och skrämmande. Tänk att sådana saker inte är nya företeelser och det påminner mig om att livet ständigt går i cykler.

Så på frågan om jag är en upplysningsmänniska eller romantiker så måste svaret bli att jag är romantiker ut i fingerspetsarna. Romantiken har funnits med mig längre än jag vetat av att det funnits en sådan period.

Den nya stadskulturen – ett referat!

I takt med att befolkningen i Europa växte under 1100- och 1200-talet ökade det feodala samhällets makt men under 1300-talet härjade pesten och hungersnöd. Den brist på bönder som detta medföljde gjorde länsherrarna försvagade och ett maktskifte blev följden där kulturen kom att hamna i städerna. I norditalien skedde denna förändring i snabbast takt där man anställde diktare som gjorde allt för att förgylla de rika köpmännens fester.  Det fanns dock undantag i Dante Alighieri och Giovanni Boccaccio. Dessa båda herrar “lade faktiskt grunden till ett italienskt skriftspråk och är på så sätt pionjärer för all italiensk kultur”.

Så börjar Ulf Janssons kapitel om Den nya stadskulturen i sin bok Den levande litteraturen. Han fortsätter med att berätta att det finns äldre diktare som alltid vinner nya läsare och bland dessa finns alltså Dante Aligheri. Det som dessa författare har gemensamt, menar han, är att “alla skildrat sin tids människor, hur de levde och tänkte”

Dante växte upp i republiken Florens men blev landsförvisad efter att ha förlorat en politisk maktkamp men han fick sin hämnd i sina dikter. Han diktar om själslig kärlek i sin stil “il dolce stilo nuovo” där vi får möta hans ungdomskärlek Beatrice som också går igen i sin allegori Divina Commedia. Här vävs kristna tankar ihop med Dantes egna personliga erfarenheter av samhället och dess individer. Detta verk arbetar han med i 20 år där själva berättelsen är en färd genom livet. Det blir 3 delar, Helvetet, Skärselden och Paradiset, fördelat på 99 sånger. Med inledningssången blir det jämt 100.

100 är också antalet berättelser, eller noveller, i nästa berättares stora verk. Giovanni Boccaccio inleder sin Decamerone med att skildra den pest som härjar och fortsätter sedan berättelsen om de tio unga män och kvinnor som flyr Florens i 10 dagar undan pesten och “för att fördriva tiden berättar var och en varje dag en berättelse om kärlek”. Boccacio’s påhitt är inte nytt i sig utan det som gör det finurligt är ramberättelsen och hans sätt att berätta historierna ur de olika personernas synvinklar.

När den medeltida kyrkans män började visa prov på att inte ens de kunde leva upp till de höga ideal som de predikade då stack det till i ögonen på folket. Detta visade sig även i den tidens litteratur och den som gjorde det bäst var den franske diktaren Francois Villon. Allt som vi vet om denne man kommer från polisens register där han är skildrad som “tjuv, hallick och knivmördare”. Som diktare är han ingen nyskapare menar Ulf Jansson men det han skriver om – bordeller och krogar – är ovanligt. Hans huvudpersoner är inga hjältar utan riktiga människor och för att kunna “förstå hans dikter måste vi alltså syna hans leverne”.

Han föddes i Paris under brinnande krig mot engelsmännen men tack vare att hans mor skickar honom till en rik släkting överlever han. Han börjar studera teologi på universitet men blir relegerad för att ha knivmördat en präst. Nu börjar hans kriminella karriär och han blir medlem i gänget “Snäckans bröder”. Efter en lyckad stöt får han tid över att skriva och hans första diktsamling Lilla testamentet kommer ut 1456. Han skriver om sig själv som mördare som skänker bort allt han äger till tre tiggarbarn men sedan visar det sig att dessa fattiga barn “var Paris värsta ockrare och spekulanter”. Här visar han prov på stor ironi. Efter detta hamnar Villon i fängelse men kommer undan galgbacken med nöd och näppe. Då återvänder han till Paris och färdigställer sitt mästerverk Stora testamentet. I denna diktsamling mixas bland annat både finkänsliga och öppet cyniska dikter.

När sedan några av hans kumpaner sticker ned en tjänsteman på gatan, fortsätter Ulf Jansson, döms även Villon till döden och det är då han skriver ned “De hängdas ballad”, sin mest berömda dikt. Han undviker döden igen men åker på 10 års förvisning från Paris och så slutar spåren av denne typiske medeltids diktare som är “så modern när han i sina dikter totalt utelämnar sig själv”.

Lika för lika! En pjäs av William Shakespeare

Den pjäs jag anser vi borde sätta upp härnäst heter Lika för lika och den utspelar sig i Wien på tidigt 1600-tal men de frågor som berörs kunde lika gärna vara tagna ur en grekisk tragedi eller för den delen från dagens tidning.

Här har vi hertigen som släppt lös en djävul i sin stad men som inte törs ta itu med problemen på grund av hans rädsla att förlora folkets kärlek. Han överlåter det till sin ställföreträdare Angelo medans han själv flyr fältet. Angelo vill visa sig på styva linan och visar hårdhandskarna på en gång och dömer den unge adelsmannen Claudio till döden för att ha gjort sin flickvän med barn. När Angelo sedan träffar den unga jungfruliga Isabella som kommer för att be om nåd för sin bror faller han handlöst ned i lustens avgrund. Den unga Isabella visar prov på sin ungdomliga medgörlighet medans hennes värld faller omkull. Claudio själv är redo att stå sitt straff men när han hör från Isabella vad Angelo bett henne göra bönfaller han henne:

“Å, kära Isabella, låt mig leva.                                                                                                       En synd som räddar livet på en bror,                                                                                          Den ser naturen milt på, jo! jag vet det:                                                                                      Den räknas dig till godo.”

Men Isabella vägrar och hertigen, utklädd till munk kommer till undsättningen och föreslår en lösning som gynnar alla inblandade, förutom Angelo, så att hertigen kan visa att han gjort något åt den nedåtgående moraliska spiral som staden hamnat i. Mitt i historien finns också kopplerskan som alla har mött någon gång och som oroar sig över de nya tider när alla hennes horhus ska rivas. Här finns också den högljudde slarvern Lucio som  beklagar sig över alla sjukdomar han fått i kopplerskans sängar.

I denna pjäs tacklar Shakespear  problem med en hel stad som förfaller rakt ner i det hål som kallas dubbelmoralen och han  menar också att vi behöver lagar och regler för att hålla oss flytande. Han anspelar även på den förbjudna kärleken och vilken makt den har på oss.

Det stycke jag valt ut kommer från mötet mellan Angelo och Isabella när han lägger fram sitt förslag som kan rädda Claudio från dödens käftar. Angelo menar att en synd som man tvingats till, är ingen synd i Guds ögon.                            

“Jag säger ingenting,                                                                                                                      Jag resonerar bara. Säg så här då:                                                                                              Om jag , som nu är lagens röst i Wien,                                                                                        Har fällt en dom som för er bror i döden,                                                                                   Kan det då inte vara kristen kärlek                                                                                             Att synda för att rädda honom?”                                                                                                                                 

Detta synsätt speglar den situation som hela Wien blivit satt i när inga lagar har följts under hertigens tid på tronen och det speglar även synsättet i vissa kretsar än i våra dagar. Det dubbelmoraliska dilemmat med sex berör lika mycket nu som då och därför tycker jag att vi borde  sätta upp denna pjäs.        

 

Jag mötte….. Helena!

Helena, den vackraste av kvinnor befann sig i min närhet men det som slog mig var inte hennes skönhet utan snarare hennes desperation. Visst var hon vacker och iögonfallande men det som gjorde det hela så bisarrt var situtationen jag befann mig i. En simpel tjuv som delar cell med en så elegant klädd kvinna och som på något vis visar sin beslutsamhet i det sätt som hon agerar. Här var en kvinna som hade haft allt men önskade sig mer. Hur hade hon kommit hit? Vad hade gjort henne så nedstämd?

Menelaos, hennes man, hade låtit henne falla ur sina händer och på grund av detta så hade det Trojanska kriget startat. Prins Paris hade “rövat” bort henne men kanske var det så att Helena hade tröttnat på Menelaos kringfarande. Hon, som var världens skönaste kvinna, behövde mer bekräftelse än vad en enda man kunde ge. Prins Paris hade lovat henne Troja och med hjälp av Aphrodite kunde han erövra hennes hjärta men hur länge?

Pjäsen jag läste var Trojanskorna av Euripides och den utspelar sig utanför den brinnande ruinstaden Troja. Den handlar om hur de trojanska kvinnorna kände sig och behandlades efter att grekerna besegrat deras män och ödelagt deras stad. I handlingens mitt står Hekabe, den före detta drottning som det nu har fallit på sin lott att bli slav under Odysseus. Hennes barnbarn, Astyanax, har blivit dömd till döden och Andromache, hennes svärdotter har blivit Achilleus sons slavinna. Helena själv blev också tillfångatagen och tillbakaförd under undermåliga normer efter att ha blivit förhörd och dömd att stenas till döds av sin make. Men hon blir ej dödad på en gång utan förs till båten som ska ta henne tillbaks till Hellas och det är där som jag träffar henne. 

Hekabe ger Menelaos ett gott råd och det är att ej ta samma båt som Helena tillbaks för, som hon uttrycker det, “En gammal kärlek rostar aldrig”. Detta råd tar Menelaos till sig och det är nog ett klokt beslut. Helena verkar vara en kvinna som verkligen kan spela män till sin fördel och med den desperation hon besitter kan vad som helst hända. Hon sörjer sin älskare Paris och hon sitter fången av sin man, på väg mot en säker död. Samtidigt verkar hon fast besluten på att komma helskinnad ur den knipa hon sitter i nu och få Menelaos att älska henne igen.

Om hon lyckas det kan jag ej svara på, men jag glömmer aldrig den blick jag fick när jag såg henne i den där cellen, på en båt någonstans på Medelhavets böljande vatten. Den glödde med sådan intensitet att jag nästan brände mig på den och jag vände snabbt bort mitt ansikte för att hon ej skulle se mig rodna. När jag sedan tog mod till mig att se på henne så var blicken som bortblåst och allt som fanns kvar var en tomhet så mörk som nedgången till Hades.