När jag läste Till förruttnelsen den första gången så slogs jag direkt av den vackra rytmen i dikten och den väl sammansatta versfoten. Dikten flödade på ett sätt som när man sjunger en sång man kan innantill. När jag sedan tog till mig språket och orden efter ett antal läsningar så blev den mer och mer en vacker saga och inte en tung dikt som andas hinsideslängtan.
När man sedan tittar närmre på den så ser man tydligt det samband mellan liv och död som personen i dikten känner. Detta jag har fått nog av detta jordeliv och önskar inget mer än att upplösas till jord igen och han längtar verkligen tills han ligger begravd. Så till den milda grad att han kallar förruttnelsen sin brud. Det beskrivs väldigt väl i den första strofens fyra rader:
“Förruttnelse hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.”
Landskapet som beskrivs är av en inre karaktär utav en plågad och mycket sjuk man som aldrig upplevt någon lycka utan föreställer sig den största lycka när han ligger begravd. Då finns det inga plågor kvar och allt blir frid och fröjd.
Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp,
förkväv i ditt famntag min smärta!
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta.
Man ser även den symbolik som bröllopet spelar i skaldens ögon. Jag ser framför mig den gamle ensamme och bittre mannen som ej hittat sin käresta i livet och vill på detta vis visa att han fortfarande har kärlek att ge och då blir det till det han längtar efter mest.
Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm
oss svartklädda brudsvenner följa.
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm,
och gröna gardiner oss dölja
Vad dikten sedan vill berätta för oss som läser den tycker jag blir väldigt tydligt i sista strofens sista meningar. När allt kommer kring så är det nog inte så farligt att dö iallafall. Skalden har romanticerat vår bortgång från denna jord på ett utomordentligt vackert sätt. Men han ser inte ett liv efter döden och han verkar vara väldigt nöjd med det. Det är som om han fått nog av både det andliga och det kroppsliga, pinad av båda som han är.
tomdolphin 